Har funderat mycket den sista tiden på vad våra hem säger om oss.
Själv är jag en nostalgiker, gillar mixen av nytt, gammalt och ärvt.
"Billybokhyllorna" har jag köpt. Den finska linneryan från "Piretta" är ärvd efter mormor. Stolen som är så "cool", kommer från mammas morbror. Kristallkronan i taket, testamenterade farmor till mig.
Bökerna är en härlig mix av köpt, gåvor, ärvt och loppisfynd.
Det började förra veckan, när en väns bostad kom ut på "hemnet". Kollade runt lite på andra hus, och kom på att det finns tre kategorier av säljare.
Första kategorien är en äldre person, eller dödsboet.
Bostaden är oftast i stort behov av renovering. Här har inte mycket hänt de senaste 40 åren
Kök i teak eller med turkos köksluckor. Badrummen är små, och tvättmaskinen står i källaren. Mycket gamla möbler och en del godbitar från 50 och 60-talet. Oftast är de belamrade med virkade dukar och porslinsaker. På väggarna hänger kort på hela släkten, och tavlor i bronserade ramar.
Gammal charm, skapad av personer som upplevt krigåren och fattigsverige.
Bättre en sparad slant på banken, än nya tapeter i matsalen.
Andra kategorien är ett par i 60-års åldern.
De har ett hem som de skaffade när barnen var små, nu vill de ha något nytt och mer lättskött.
I allrummet står den obligatoriska hörnsoffan, där alla fick plats.
Kök och badrum, frächades upp när ungarna hade slutat rita på väggarna.
Barnen rum är numera omgjorda till gästrum/hobbyrum.
Sängarna står kvar, men datorbordet har flyttat in i det ena och strykbrädan i det andra. Bastun i källaren används nu för tiden till torkrum för tvätten. I garaget samlas familjens slalomskidor från -95 med obrukbara gräsklippare och bildäck.
De har amorterat under alla år, och äger nu sin bostad. Pengarna de får över, vill de lägga på resor och bekvämligheter.
Sista kategorin är det yngre paret.
(Det har tycker jag är mest tragiskt.)
Nybyggt eller totalrenoverat. ALLT är nytt och fräsht, vitt och grått!
Köken är gjorda för en riktig kock, men öppnar man kylskåpsdörren (i borstad stål) hittar man nog mest halvfabrikat och sockrad barnyoghurt.
Badrummen är stora som min lilla lya, och den svindyra frotten hänger snyggt vikt över handdukstorken.
I vardagsrummen dominerar den stora soffan, men har stor konkurrans med den vägghänga platt-TV med hemmabiosystem.
Sen kommer vi till det mest tragiska, barnens rum. Överbelamade med tekniska prylar, eller om de är yngre, plast i mängder
Men vad har de för skuld i det hela? Man kan undra vad som gick snett? Blev det för mycket med alla avbetalningar som skulle betalas, eller tog kärleken slut efter att markteglet hade lagts för 150 000 kr?
De amorterar nästan inget, utan betalar bara ränta. Deras ambition är inte att en dag äga bostaden, utan att ha en lägre boende kostad än den för en hyresrätt.
Självklart tycker jag, att man ska lämna ett förhållande som får en att må dåligt.
Men ibland måste man söka efter orsaken.
Har vi blivit besatta av den ständiga jakten på det perfeka, att vi glömmer av att leva och känna.
Måste man ha allt för att känna sig lycklig?
Fram för mer skit i hörnen, och en mix av nytt, gammalt och ärvt!
